Mitt Liv

Liam

Posted on 9th februari 2014 by Sandra in

20140208-174130.jpg
Liam föddes lördagen den 21 december kl 05:37 på BB visby lasarett.
Han vägde då 4250g och va 52 cm lång.
Värkarna satt igång den 19:e på kvällen den natten sov jag ändats 45min sammanlagt. Och ringde då till BB. Älsklingen blev då hemma på fredagen den 20:e jag gick med värkar till o från hela dagen. Först vid 16 tiden åkte vi in till BB. Där kollade den CTG:n allt såg bra ut men ännu inget att göra. Så vi blev inlagda på ett rum i väntan på att de skulle tillta. Allt eftersom så gjorde de ondare o ondare. Och ville snart ha lite smärtlindring. Men fick inget. De va ännu för tidigt. Minns aldrig när vi fick byta rum till förlossningsrum igen. Men nu började de göra riktigt ont. Fick börja med lustgas. Men kände att de inte räckte. För ryggen värkte. Tillslut tyckte dom jag skulle försöka byta ställningar o röra på mej. Men de gick knappt, hittade ingen skön ställning. Gjorde mer o mer ont i ryggen. Så nu kom de äntligen en doktor som la en EDA. (Hatar sprutor.) men kände långsamt att allt började släppa. Så fick slappna av. Dock så avtog värkarna me så fick värkstimulerande dropp. Och så tilltog värkarna. Men denna gång gjorde de nått så vansinnigt ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Då hade EDA:n bara värkt på min vänstra sida. Så de kändes som dubbel smärta på höger sida. Och bröt ihop flera ggr. Barnmorskorna började fundera. Och tyckte att dem skulle lägga kvaddlar. Jag ville inte de. Men dom insisterade då jag hade sån smärta. Och kan tala om att jag har aldrig haft så ont som när dom tryckte in dessa sprutor i min rumpa. Åh herregud. Jag skrek. De va inte kul. O inte tyckte jag att dom hjälpte heller. 🙁 jag ville bara ge upp o åka hem. :-/ smärtan höll i sej och tillslut kom doktorn tillbaka för att justera EDA:n. I slutet hade jag (tror jag) 5 människor i rummet. Plus jag och älsklingen. Så 7 allt som allt. Då blev jag lite orolig. :-O
Men snart kom dom riktiga krystvärkarna igång och efter ca 7 min så kom Liam ut. Den stunden, den känslan. De går inte att beskriva. All smärta rann av en. O man glömde både tid o rum. En gråtandes nybliven pappa fick klippa navelsträngen. Sen fick jag min lilla kladdiga bebis på magen. O jag va lycklig. 🙂

20140210-165429.jpg

Inga kommentarer »

No comments yet.

Leave a comment